Livet som sockerberoende

Efter vår senaste kurs – nystart för sockerberoende – åkte jag som vanligt för söndagar upp till vår lokala matbutik för att veckohandla det vi skulle äta hemma den närmsta vecka.

Jag var helt uppfylld av känslan från kursen. Det är helt fantastisk hur 3 dagar med kunskap, påfyllning av verktygslåda och coaching kan förändra en människas tro på sig själv och sin egen förmåga.

På fredagens kursstart hade vi träffat på kursdeltagare uppfyllda av oro, ångest och tvivel. Röda hund skrek i örena på dem – ”vända vända – du är väl inte sockerberoende. De kommer ändå bara säga till dig att du kommit fel. Här har du inget att göra”. – Röda hund är beredd att säga precist vad som helst för att deltagaren inte ska ta tag i problemet

Insikt gör otroligt mycket och det var vad deltagarna fick under kursdagarna. På söndag eftermiddag kramades vi hejdå med ett gäng upplyfta individer som fått förståelse för beroendets många facetter och en bra verktygslåda att jobba med för att tackla både vardag och fest i tillfrisknande.

Med denna känsla i kroppen åkte jag upp för att handla och möttes av denna knytnäven i magen på väggen utanför matbutiken.

Huvudet på spiken kan man säga – Detta är ju en exakt visualisering av vad en sockerberoende har att kämpa mot varenda dag.

Vi har minsann monopol på alkohol och ingen reklam för göras för konsumtion av detta, men något helt annat har vi med maten.

Där är det fritt fram att spela på alla känslor som finns i universum – och livsmedelsindustrin vet precist vilka knappar de ska trycka på för att trigga våra smaklökar och våra känslor – för att vi ska äta mer och just av deras…

På bilden ser ni en sockerberoendes verklighet – Många lever på ytan ett hälsosamt liv och beter sig som förväntat – men ingen ser vad som händer bakom stängda dörrar när den beroende är ensam med sin drog nära till hands. Då finns det ingen måtta och många äter till det antingen tar slut eller man kräks. Direkt ut burken – och har man inget verktyg så äter man med fingrarna direkt ut ur syltburken så att säga.

Som sockerberoende är det ett ständigt gatlopp att färdas ute på öppen gata. Affärerna spelar på alla tangenter för att fresta och påkalla uppmärksamhet – luktsinne, syn, hörsel – allt bombarderas ständigt.

För en ”normis” som mig har det varit en lång resa att förstå hur allt detta påverkar en beroendehjärna. Där går det inte bara att ”skärpa sig”. Röda hund sitter på axeln och talar med lismande röst.

”Alla andra kan – varför skulle inte du också kunna”.

”På arbetet/hemma/festen/mötet gick det ju (lägg här in valfritt ord), så nu är du värd en belöning”.

– Och en normis kan visst köpa en kanelbulle äta hälften och vara nöjd. Men den beroende nöjer sig inte med en….och om det bara är en så trigger det craving efter mer – där man då går hem och länsar skafferiet för allt som finns där av relevant drogmat.

Så nästa gång ni fikar på jobbet eller kalaset – truga inte den som sitter bredvid dig att också ta om hen avstår.

”du som är så smal och äter så hälsosamt – du tål väl att äta en bulle”

– Nej – det är kanske just precist det hen inte tål – för vad vet du om vad som händer när personen har kommit hem bakom stängda dörrar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *